måndag 20 december 2010
fredag 29 oktober 2010
I´m movin´ movin´ movin´..........
Detta är sista inlägget här på åtminstonde två månader. Hädanefter hittar ni mig på http://blogg.skanskan.se/tankarikaos/
Den som är intresserad kan också kika in följande länk: http://www.skanskan.se/article/20101026/ESLOV/101029606
Ligger på soffan idag, iklädd flanellpyamas. Huvudet dunkar duktigt och fast jag bestämt mig för att städa så har jag ännu inte orkat börja. Jag håller på att slappna av. Jag har nu slutat arbeta. Så fort stressen försvunnit, och huvudvärken gett med sig, så ska rusa mot framtiden med stora steg. Stora glada steg.
Det känns faktiskt inte tragiskt alls. Jag är så oerhört nöjd med mitt beslut. Och kollegorna..tja, de kan jag träffa ändå, precis när jag vill.
Min chef och jag hade ett litet avslutningsmöte igår, Han bjöd på tjusig lunch på Gyllene Måsen (McDonalds då...men Gyllene Måsen låter bättre). Han valde inte matställe dock, det gjorde jag. Jag hade lite bråttom att komma hem nämnligen. Mitt nya liv hägrade ju.
Hur som helst så hade han med sig en avskedspresent. Han är något av en vinspecialist så jag fick en flaska Old Wine. Han skrattade gott åt namnet på vinet. Lite kul var det allt. ;) Han är sådan, min fd. chef..han är lättsam, lugn, skämtsam och mycket mycket omtänksam.
Nu kommer snart min exkollega på besök. Vi ska dricka kaffe och snacka skit. Ska bli kul.
Det ser fortfarande ut som om någon gjort inbrott här hemma men min exkollega bryr sig inte nämnvärt. Hon är nämnligen MYCKET lik mig. På de allra flesta vis. :)
Vi ses på skanskan.se hörrni!
Puss på er
 |
| Kolla höger om SKÅNSKAN.SE..märklig känsla! ;) |
Den som är intresserad kan också kika in följande länk: http://www.skanskan.se/article/20101026/ESLOV/101029606
Ligger på soffan idag, iklädd flanellpyamas. Huvudet dunkar duktigt och fast jag bestämt mig för att städa så har jag ännu inte orkat börja. Jag håller på att slappna av. Jag har nu slutat arbeta. Så fort stressen försvunnit, och huvudvärken gett med sig, så ska rusa mot framtiden med stora steg. Stora glada steg.
Det känns faktiskt inte tragiskt alls. Jag är så oerhört nöjd med mitt beslut. Och kollegorna..tja, de kan jag träffa ändå, precis när jag vill.
.jpg) |
| Observera namnet..hm |
Hur som helst så hade han med sig en avskedspresent. Han är något av en vinspecialist så jag fick en flaska Old Wine. Han skrattade gott åt namnet på vinet. Lite kul var det allt. ;) Han är sådan, min fd. chef..han är lättsam, lugn, skämtsam och mycket mycket omtänksam.
Nu kommer snart min exkollega på besök. Vi ska dricka kaffe och snacka skit. Ska bli kul.
Det ser fortfarande ut som om någon gjort inbrott här hemma men min exkollega bryr sig inte nämnvärt. Hon är nämnligen MYCKET lik mig. På de allra flesta vis. :)
Vi ses på skanskan.se hörrni!
Puss på er
torsdag 28 oktober 2010
Luktar det illa? Men så stäng munnen...
Klockan är nu 01:10. Jag ska upp kl 06:00, om mindre än fem timmar alltså. Jag lär inte heller somna än på ett tag. Gissar mig till på att jag kommer att sova runt 4 timmar i natt.
Jag är trött. Väldigt, väldigt trött.
Nattvaket är inte helt frivilligt inatt dock, det är inte så att jag är vaken bara för att jag inte vill, eller kommer mig för, att gå och lägga mig. Inatt är jag vaken eftersom jag håller på att föra över hundratals bilder från min jobbdator till min privata dator. Rätt typiskt mig att komma på sista kvällen att det måste göras.
Imorgon lämnar jag in min jobbdator for good. På den finns alla bilder från tre jular tillbaka, vårt bröllop och flera semestrar. Vore lyckat att lämna dem där, oh ja.
Därför nattarbetar jag inatt. Snart får jag vila. Snart ska jag sova ett dygn i sträck. Snart är mamma här, då brukar jag somna bums. Det är faktiskt så..jag somnar när jag träffar henne. Vi brukar skoja om att det beror på att hon är så jäkla tråkigt, men sanningen är nog snarare att jag känner mig så himla trygg när hon finns i närheten. Mamma är liksom speciell, mamma är alltid mamma. Ja, pappa är speciell han med, men han är inte lika mobil som min mor..så honom får jag bara tillfälle att somna ifrån några gånger per år.
Imorgon bitti ska min tjänstebil lämnas på service, och på fredag lämnar jag den på jobbet tillsammans med nycklarna. Fr o m fredag eftermiddag kommer jag att köra gammel-saab. Men tja, den är himla skön att köra, så jag har inget emot det. Fyra hjul och en ratt..som jag brukar säga.
För övrigt har jag funderat mycket på värderingar och beteenden den sista tiden. Jag blir så trött ibland. Trött på kategoriska människor, människor som alltid tror att just deras sätt är det rätta. Människor som tror att ytan är viktigare än vad som finns inuti. Sådant gör mig arg emellanåt, men oftast blir jag bara uppgiven och ledsen.
Jag möter ofta människor som inte beteer sig som jag, som har andra värderingar än vad jag har, och som lever sina liv på ett annorlunda vis än vad jag gör.
Hur korkad vore jag väl om jag hävdade att deras sätt är fel?!
Varför är det så himla svårt för vissa människor att bara acceptera olikheter?
Varför retar vissa människor upp sig på bagateller?
Varför tror vissa människor att de är bättre än andra?
Och framför allt...varför tycker vissa människor att de som inte gör precis som dem på något sätt skulle vara 1) sämre människor, 2) ha sämre uppfostran, 3) vara dumma i huvudet...and so on.
Det finns då och då saker jag reagerar på hos andra, sidor jag inte tycker är allt för lockande, men jag känner inget behov av att låta dem veta detta. Jag känner inget behov av att påpeka att deras sätt är FEL, eftersom jag lärt mig att fel och rätt är ytterst flytande begrepp. Mitt fel, är ju någon annans rätt och vice versa. Jag försöker istället fokusera på de sidor jag tycker om, och de likheter som faktiskt finns. För alla människor har någon likhet. Väljer man att fokusera på olikheterna blir man nog till slut en mycket bitter och ensam människa.
Usch. Det enda jag kan säga är usch.
Det som retar dig, kanske är normalt för mig. Kom ihåg att det som är normalt för dig, troligtvis retar någon annan. Ibland är det helt enkelt bättre att hålla käften stängd..för att slippa känna stanken av sin egen obehagliga andedräkt.
Datorn tickar på här brevid. Hundarna fiser fasligt illa. Tror jag måste släppa ut dem en sväng.
Vill lämna er med en uppmaning:
Se dig i spegeln och svara ärligt; TROR DU ATT DITT SÄTT UPPFATTAS SOM TREVLIGT AV ALLA DU MÖTER?
Väl mött alla!
Jag är trött. Väldigt, väldigt trött.
Nattvaket är inte helt frivilligt inatt dock, det är inte så att jag är vaken bara för att jag inte vill, eller kommer mig för, att gå och lägga mig. Inatt är jag vaken eftersom jag håller på att föra över hundratals bilder från min jobbdator till min privata dator. Rätt typiskt mig att komma på sista kvällen att det måste göras.
Imorgon lämnar jag in min jobbdator for good. På den finns alla bilder från tre jular tillbaka, vårt bröllop och flera semestrar. Vore lyckat att lämna dem där, oh ja.
Därför nattarbetar jag inatt. Snart får jag vila. Snart ska jag sova ett dygn i sträck. Snart är mamma här, då brukar jag somna bums. Det är faktiskt så..jag somnar när jag träffar henne. Vi brukar skoja om att det beror på att hon är så jäkla tråkigt, men sanningen är nog snarare att jag känner mig så himla trygg när hon finns i närheten. Mamma är liksom speciell, mamma är alltid mamma. Ja, pappa är speciell han med, men han är inte lika mobil som min mor..så honom får jag bara tillfälle att somna ifrån några gånger per år.
 |
| Flydda tider... |
För övrigt har jag funderat mycket på värderingar och beteenden den sista tiden. Jag blir så trött ibland. Trött på kategoriska människor, människor som alltid tror att just deras sätt är det rätta. Människor som tror att ytan är viktigare än vad som finns inuti. Sådant gör mig arg emellanåt, men oftast blir jag bara uppgiven och ledsen.
Jag möter ofta människor som inte beteer sig som jag, som har andra värderingar än vad jag har, och som lever sina liv på ett annorlunda vis än vad jag gör.
Hur korkad vore jag väl om jag hävdade att deras sätt är fel?!
Varför är det så himla svårt för vissa människor att bara acceptera olikheter?
Varför retar vissa människor upp sig på bagateller?
Varför tror vissa människor att de är bättre än andra?
Och framför allt...varför tycker vissa människor att de som inte gör precis som dem på något sätt skulle vara 1) sämre människor, 2) ha sämre uppfostran, 3) vara dumma i huvudet...and so on.
Det finns då och då saker jag reagerar på hos andra, sidor jag inte tycker är allt för lockande, men jag känner inget behov av att låta dem veta detta. Jag känner inget behov av att påpeka att deras sätt är FEL, eftersom jag lärt mig att fel och rätt är ytterst flytande begrepp. Mitt fel, är ju någon annans rätt och vice versa. Jag försöker istället fokusera på de sidor jag tycker om, och de likheter som faktiskt finns. För alla människor har någon likhet. Väljer man att fokusera på olikheterna blir man nog till slut en mycket bitter och ensam människa.
Usch. Det enda jag kan säga är usch.
Det som retar dig, kanske är normalt för mig. Kom ihåg att det som är normalt för dig, troligtvis retar någon annan. Ibland är det helt enkelt bättre att hålla käften stängd..för att slippa känna stanken av sin egen obehagliga andedräkt.
Datorn tickar på här brevid. Hundarna fiser fasligt illa. Tror jag måste släppa ut dem en sväng.
Vill lämna er med en uppmaning:
Se dig i spegeln och svara ärligt; TROR DU ATT DITT SÄTT UPPFATTAS SOM TREVLIGT AV ALLA DU MÖTER?
Väl mött alla!
tisdag 26 oktober 2010
Jag planerar att vara otrogen..
 |
| Mor, lilla mor, ingen är väl som du. :) |
Någon som upplevt det? En nysning utan förvarning?
Inte ont anande sitter du där och en nanosekund senare exploderar hela flabben i en enorm regnnysning. Inte mysigt alls. Snarare rent ut sagt omysigt.
Idag har jag ägnat mig åt att städa ur mitt kontor. På fredag slutar jag det arbete jag haft i 3 1/2 år. Jag har sorterat och slängt såväl pappersdokument som de dokument jag lagrat i datorn och på servrarna.
Det är ofattbart hur mycket skit man samlar på sig.
Jag är specialist på det för övrigt. Att lägga saker på hög menar jag. Jag har högar lite varstans.
Det börjar alltid med en intention om att äntligen skapa reda i kaos. Jag sorterar, sorterar och sorterar. Sedan slänger jag åtta tiondelar och sätter in resten i fina pärmar med prydliga register. Där sitter jag sedan, nöjd och stolt, i säkert en vecka innan jag en dag får ett brev med ett viktigt innehåll. Då tänker jag att jag ska sätta in det viktiga innehållet i pärmen efter maten..så att jag inte tappar bort det. Givetvis glömmer jag det, och sedan är högarna snart ett faktum igen.
Missförstå mig inte, jag tappar sällan bort dokument. De finns ju där..någonstans i högarna. Tar bara lite längre tid att hitta dem.
Snart kommer lilla mamsen hit på besök. Hon är mästarinna när det gäller prydliga pärmar. Hon kommer att ha händerna fulla.
 |
| Lägg till www. innan och skippa å:et så hittar du mig framöver |
Kan också avslöja att bloggen, as you know it, snart kommer att få stryka på foten ett tag.
Jag planerar att vara otrogen.
Fr o m nu i helgen kommer jag nämnligen inte att blogga här längre, utan på Skånska Dagbladets webbplats. Det ska onekligen bli jättekul.
Många undrar hur jag ska komma på vad jag ska skriva, och om jag inte är rädd för att få skrivkramp. Svaret är nej, jag är inte ett dugg rädd. Lider man av en sådan svår ord-inkontinens som jag så ger bloggandet samma känsla som en jul-fanatiker får av Kalles Jul på julafton. Jag vill ha mer, mer, mer.
Nu ska jag stålsätta mig, hosta nervöst fyrtio gånger, knyta händerna och rynka på näsan medan jag gödslar mina grannars ojämna jäkla grödor på farmville. Huuu..
Natti natti
Till min son...
Detta blogginlägg tillägnas Storebror.
Min förstfödde, mitt själaljus, min glädje, min stolthet.
I hela Solskenets liv har mycket, av förklarliga skäl, kretsat kring honom. Han är fullkomligt underbar på alla sätt men emellanåt har Storebror hamnat i skymundan. Det är lätt hänt. Syskon till barn som har någon form av funktionsnedsättning gör tyvärr ofta det. Dygnet har bara 24 h, och hur mycket jag än har försökt ändra på det så har jag inte lyckats. Jag tror inte Storebror har känt sig åsidosatt. Jag har frågat honom många gånger, och varje gång har jag fått samma svar; "Det är lungt, mamma. Det är bra. Jag har aldrig tänkt på det."
Jag tror det ofta är så det är. Syskonen känner sig inte åsidosatta eftersom de vänjer sig vid vardagen...de vet inget annat. Givetvis då förutsatt att föräldrarna gör sitt yttersta för att fördela tiden så rättvist det bara går. Jag har försökt att fördela min tid men känner själv att Storebror dragit det kortaste strået. Detta blogginlägg tillägnas därför honom, Storebror..Linus.
Min son..
...aldrig någonsin har du höjt rösten åt mig. Aldrig någonsin har du skrikit "kärringjävel", smällt i dörrar eller tvärvägrat göra något jag bett dig om.
...aldrig någonsin har du bråkat om pengar, eller ställt till en scen när jag svarat nej på en fråga. Alltid har du svarat; "Okej, mamma, jag förstår."
...aldrig någonsin har du blivit sur på mig om jag sagt att jag inte orkat köra dig någonstans. Du har aldrig ens blivit arg på mig om jag någon gång glömt bort något jag lovat dig. "Det är okej, mamma", brukar du säga, "jag kan göra det imorgon."
...aldrig någonsin säger du ett ont ord om någon annan. Du har något gott att säga om de allra flesta, och du retar inte upp dig över bagateller. Det har till och med hänt att du försvarat någon som uppenbart varit otrevlig, med orden; "Äh, han/hon har det kanske inte så lätt..."
...förvisso retar du din bror emellanåt, men det hör nog till syskonrollen. Och när det verkligen gäller ställer du upp i vått och torrt.
De gånger jag varit arg på dig, vet du om att det varit befogat. Du bråkar inte då, utan erkänner...och lyssnar.
Du har alltid låtit mig veta att du är stolt över mig, precis som jag alltid är noga att berätta hur stolt jag är över dig. Dina retsamma skämt får mig att le, för jag vet ju att de är just det..retsamma skämt. Alltid, alltid, alltid har jag känt den största respekt från din sida. Och jag respekterar dig, du är en underbar människa.
Jag beundrar din vidsynthet, och din förmåga att inte döma människor på förhand. Aldrig kommer jag att glömma när vi, för många år sedan, brukade ha en helggäst i form av en flerfunktionshindrad flicka. Hon kunde inte prata, och de allra flesta ansåg henne oförmögen att kommunicera med omvärlden. En dag, när du var fem år gammal, lekte du med en kompis som påpekade att flickan inte kunde prata. Du tittade på honom då, med dina stora bruna ögon, och sa; "Mäh, kan hon visst det! Hon pratar med ögonen!"
Aldrig någonsin kommer jag att glömma dina ord när du låg halvt medvetslös i ambulansen, den där ödesdigra höstkvällen förra året. "Jag älskar dig, mamma", sa du och hjärtat ville sprängas i mitt bröst. Jag ville ta dig i min famn och skydda dig mot allt. Men jag kan inte det, du är lite större än jag nu för tiden. Jag tror dock att du vet, att oavsett hur stor och tung du blir, så finns din mamma alltid här för dig.
Oavsett vad!
Ditt liv har inte alltid varit lätt. Inte alls lätt. Och ändå har du blivit en helt fantastisk ung man. Det har varit du och jag mot världen, mitt hjärta, bildligt talat då givetvis. Och även om vår inre cirkel idag har utökats dramatiskt med kärleksfulla människor så är jag övertygad om att vi alltid kommer att ha ett speciellt band, du och jag.
När jag tänker på dig, min älskade son, slår mitt hjärta tredubbla slag. Jag är så stolt över att vara din mamma, och så oerhört tacksam över att jag får vara en del av ditt liv.
Jag älskar dig, Linus! Tack för att jag får vara en del av ditt liv!
Din mamma
 |
| Storebror..Linus |
I hela Solskenets liv har mycket, av förklarliga skäl, kretsat kring honom. Han är fullkomligt underbar på alla sätt men emellanåt har Storebror hamnat i skymundan. Det är lätt hänt. Syskon till barn som har någon form av funktionsnedsättning gör tyvärr ofta det. Dygnet har bara 24 h, och hur mycket jag än har försökt ändra på det så har jag inte lyckats. Jag tror inte Storebror har känt sig åsidosatt. Jag har frågat honom många gånger, och varje gång har jag fått samma svar; "Det är lungt, mamma. Det är bra. Jag har aldrig tänkt på det."
Jag tror det ofta är så det är. Syskonen känner sig inte åsidosatta eftersom de vänjer sig vid vardagen...de vet inget annat. Givetvis då förutsatt att föräldrarna gör sitt yttersta för att fördela tiden så rättvist det bara går. Jag har försökt att fördela min tid men känner själv att Storebror dragit det kortaste strået. Detta blogginlägg tillägnas därför honom, Storebror..Linus.
 |
| <3 |
...aldrig någonsin har du höjt rösten åt mig. Aldrig någonsin har du skrikit "kärringjävel", smällt i dörrar eller tvärvägrat göra något jag bett dig om.
...aldrig någonsin har du bråkat om pengar, eller ställt till en scen när jag svarat nej på en fråga. Alltid har du svarat; "Okej, mamma, jag förstår."
...aldrig någonsin har du blivit sur på mig om jag sagt att jag inte orkat köra dig någonstans. Du har aldrig ens blivit arg på mig om jag någon gång glömt bort något jag lovat dig. "Det är okej, mamma", brukar du säga, "jag kan göra det imorgon."
...aldrig någonsin säger du ett ont ord om någon annan. Du har något gott att säga om de allra flesta, och du retar inte upp dig över bagateller. Det har till och med hänt att du försvarat någon som uppenbart varit otrevlig, med orden; "Äh, han/hon har det kanske inte så lätt..."
...förvisso retar du din bror emellanåt, men det hör nog till syskonrollen. Och när det verkligen gäller ställer du upp i vått och torrt.
 |
| Flydda tider... |
Du har alltid låtit mig veta att du är stolt över mig, precis som jag alltid är noga att berätta hur stolt jag är över dig. Dina retsamma skämt får mig att le, för jag vet ju att de är just det..retsamma skämt. Alltid, alltid, alltid har jag känt den största respekt från din sida. Och jag respekterar dig, du är en underbar människa.
Jag beundrar din vidsynthet, och din förmåga att inte döma människor på förhand. Aldrig kommer jag att glömma när vi, för många år sedan, brukade ha en helggäst i form av en flerfunktionshindrad flicka. Hon kunde inte prata, och de allra flesta ansåg henne oförmögen att kommunicera med omvärlden. En dag, när du var fem år gammal, lekte du med en kompis som påpekade att flickan inte kunde prata. Du tittade på honom då, med dina stora bruna ögon, och sa; "Mäh, kan hon visst det! Hon pratar med ögonen!"
Aldrig någonsin kommer jag att glömma dina ord när du låg halvt medvetslös i ambulansen, den där ödesdigra höstkvällen förra året. "Jag älskar dig, mamma", sa du och hjärtat ville sprängas i mitt bröst. Jag ville ta dig i min famn och skydda dig mot allt. Men jag kan inte det, du är lite större än jag nu för tiden. Jag tror dock att du vet, att oavsett hur stor och tung du blir, så finns din mamma alltid här för dig.
Oavsett vad!
 |
| Då det var du och jag mot världen, mitt hjärta |
När jag tänker på dig, min älskade son, slår mitt hjärta tredubbla slag. Jag är så stolt över att vara din mamma, och så oerhört tacksam över att jag får vara en del av ditt liv.
Jag älskar dig, Linus! Tack för att jag får vara en del av ditt liv!
Din mamma
måndag 25 oktober 2010
Fiskar efter sympatier..
Nu är avtalet undertecknat, snart byter bloggen adress. Åtminstone för ett par månader framöver.
Kände mig oerhört bekväm och naturlig när jag fotograferades inför blogglanseringen. Leendet kändes inte alls påklistrat, och de blickar jag fick från förbifarande bilister var rätt obetalbara. Varför känns det så konstigt att posera? Hur som helst så var fotografen en mycket trevlig kvinna som guidade mig igenom det hela. En av bilderna ska tydligen också ligga i ovankanten på min nya blogg. Förhoppningsvis ser jag inte helgalen ut.
Å andra sidan brukar helgalna, provokativa individer gå hem i media..hm.
Jag är inte särskilt provokativ dock. Hela poängen med mitt bloggande är liksom att påvisa hur jäkla vanlig jag är. Eller hur vanligt ovanlig jag är. För som jag alltid brukar säga..alla är vi annorlunda på vårt eget vis. Och så ska det vara.
Förvisso kan jag bli tvärsemot emellanåt, sätta mig på tvären för att påvisa en poäng, men riktigt provokativ blir jag nog sällan. Det är inte min melodi. Jag tror på att vinster nås genom dialog, ömsesidig respekt och skratt.
Ni kommer alltså vare sig få se mig lättklädd, se bilder på mig hängandes över en toalett med en vinflaska i handen eller läsa uttalanden där könsord eller allt för grova svordomar ingår. Jag hade tänkt mig att ni skulle finna det jag skriver intressant ändå. Hoppas jag har rätt...
Helgen i Billinge har för övrigt varit mycket trevlig. I fredags anordnade byalaget (där undertecknad faktiskt är sekreterare....Uuuuuulla-Bella min sekreterare..kan aldrig låta bli att lägga till det..f-låt) byafest. Jag kan dock inte ta någon credit för anordnandet, eftersom det var fest-gruppen som ordnat detta. Levande musik hade vi också.
(Levande musik? Märkligt uttryck egentligen. Vad är motsatsen? Död musik?)
Igår skrapade jag ihop de sista av våra äpplen och begav mig ner till Magasinet i Billinge för att få dem pressade. Ytterligare ett roligt initiativ från byalaget. I mitt kylskåp finns nu 4,25 l himmelsk god äppelmust, pressad av våra egna äpplen. Kanske är det därför den smakar lite extra gott?
För övrigt har jag ont i ryggen, och i huvudet. Ska ta ett litet piller och fortsätta dagen med ett leende. Och med tanke på det oerhört "roliga" uttrycket; "Huvudvärk? Äh, man kan väl inte ha ont i en protes?!" konstaterar jag glatt att jag då uppenbarlige har ett huvud med innehåll. För ont gör det. Eller så rör det sig helt enkelt om fantomsmärtor..kanske.
Tyck synd om mig. Det är en order!
Fridens liljor hörrni!
Kände mig oerhört bekväm och naturlig när jag fotograferades inför blogglanseringen. Leendet kändes inte alls påklistrat, och de blickar jag fick från förbifarande bilister var rätt obetalbara. Varför känns det så konstigt att posera? Hur som helst så var fotografen en mycket trevlig kvinna som guidade mig igenom det hela. En av bilderna ska tydligen också ligga i ovankanten på min nya blogg. Förhoppningsvis ser jag inte helgalen ut.
Å andra sidan brukar helgalna, provokativa individer gå hem i media..hm.
 |
| Äpplen..the before-picture |
Förvisso kan jag bli tvärsemot emellanåt, sätta mig på tvären för att påvisa en poäng, men riktigt provokativ blir jag nog sällan. Det är inte min melodi. Jag tror på att vinster nås genom dialog, ömsesidig respekt och skratt.
Ni kommer alltså vare sig få se mig lättklädd, se bilder på mig hängandes över en toalett med en vinflaska i handen eller läsa uttalanden där könsord eller allt för grova svordomar ingår. Jag hade tänkt mig att ni skulle finna det jag skriver intressant ändå. Hoppas jag har rätt...
Helgen i Billinge har för övrigt varit mycket trevlig. I fredags anordnade byalaget (där undertecknad faktiskt är sekreterare....Uuuuuulla-Bella min sekreterare..kan aldrig låta bli att lägga till det..f-låt) byafest. Jag kan dock inte ta någon credit för anordnandet, eftersom det var fest-gruppen som ordnat detta. Levande musik hade vi också.
 |
| Äpplen blir must |
 |
| Must töms upp |
 |
| Äpplen..the after-picture |
Tyck synd om mig. Det är en order!
Fridens liljor hörrni!
lördag 23 oktober 2010
Lisa - Queen of the Nerds....
Jag erkänner!
Farmville..jag är beroende.
Farmville är en intressant företeelse på många sätt och, ärligt talat, ytterst beroendeframkallande. Inte minst det faktum att så många farmville-entusiaster skördar i lönndom. Det är uppenbarligen lite "skämmigt" att erkänna att man finner farmville underhållande, nördigt i kvadrat..upphöjt till 7.
Well, om så är fallet kan jag i så fall hädanefter tituleras som Queen of the Nerds. Jag skördar gladeligen. Jag mjölkar kossor, sår märkliga grödor som "candy corn" och "ghost pepper", kelar med bebis-tigrar och busar med mina farmvillegranner genom att utföra halloween-bus på deras farmer (trots att jag egentligen avskyr halloween).
Jag vet inte riktigt varför jag finner Farmville så underhållande. Underhållande är egentligen fel ord..avslappnande är ett bättre ord. Kamikaze-piloten finner mitt nyfunna bonde-alterego roande. Han accepterar det, och ler...roat. Han tycker att det är lite lustigt att en 36-årig tvåbarnsmor spelar onlinespel där fiktiva fän utgör grunden.
Jag bjuder på det.
Jag skördar bort all stress där jag ligger i soffan med datorn på magen efter en hektisk dag.
Jag tycker också mycket om det faktum att jag kan bestämma exakt hur jag vill att min farm ska se ut, vad jag ska odla och vilka djur jag vill ha. Till min glädje finns nu också flera möjligheter till att förvara föremål jag inte använder utan att jag för den skull är nödgad att göra mig av med dem. Jag bestämmer ordningen på farmen, farmen är en ordnad plats. Min ordning i kaos måhända.
Det finns dock ett problem. För att själv tjäna pengar, erfarenhet och möjligtvis finna saker, finns en möjlighet att gå in på sina grannars farmer och skörda såväl grödor som djur samt att gödsla grannarnas grödor. Grödorna är uppdelade i små kvadrater som, sammansatta, kan bilda stora åkrar.
Nu till problemet...när du ska hjälpa din granne har du ett begränsat hjälpantal att tillgå. Fem (5) närmare bestämt. Du kan göra din granne fem tjänster. Fem.
FEEEEEM!!!!
Fem är ett mycket ojämt tal.
Fem är ett obehagligt ojämt tal.
I hela mitt liv har detta varit ett problem. Jag har aldrig någonsin pratat om det, inte för att jag skämts över det utan helt enkelt för att jag aldrig tänkt på att nämna det. Jag avskyr ojämna tal. Jag avskyr assymetri. Många har nog en släng av denna egenhet, för tänk bara på hur det ser ut i fönstren hemma hos de flesta människor...där står två ljusstakar, eller två lampor, kanske två blommor. Symmetri, annars känns det obehagligt.
För mig är det nog lite allvarligare dock. Jag mår fysiskt illa när jag inte kan hjälpa mina farmvillegrannar symmetriskt. Jag kan inte riktigt förklara känslan men ska göra ett försök...
....jag får en känsla av obehag i bröstet, som om jag har svårt att andas. Ett lätt illamående kommer över mig dessutom, samt att jag känner ett starkt behov av att knyta nävarna. Jag knyter inte nävarna för att jag blir arg och vill slå någon, jag knyter dem så att mina fingertoppar känner motstånd. Fingertoppar utan motstånd känns obehagligt för mig. (Vi tar det en annan dag)
Det händer att jag bara hjälper mina grannar fyra gånger men allt som oftast tvingar jag mig själv att hjälpa till fem gånger. Jag tycker själv att detta är väldigt märkligt, men å andra sidan har jag accepterat att jag är märklig så jag skäms inte över detta heller. Jag har dock löst detta problem nu. Låt mig upplysa er...
En kvinna i min bekantskapskrets, en kvinna jag känner stor samhörighet med, gav mig ett tips. Vi skrattade båda när vi insåg att vi hade samma svårigheter när det gäller assymetri, och hon delade med sig av hur hon löst problemet. Istället för att gödsla fyra kvadrater i par och en stackars kvadrat helt solo hade hon kommit på att det känns bättre att gödsla alla till synes assymetriskt. Assymetrin i detta fall är dock sammanhängande eftersom hon gödslar ett W. Ett, två, tre, fyra, fem...i ett W. Jag provade när jag kom hem, och det kändes ärligt talat mycket bättre. Det känns inte helt bra, men ändå bättre. Jag är henne evigt tacksam. :)
Jag kan icke fatta varför Zynga, Farmvilles förälder, envisats med att utdela ett antal tjänster som är i stort sett omöjliga att fördela symetriskt. Undrar om Zynga är Tourettes-hatare, tvånghatare..
För övrigt raderar jag Farmville-posterna på min Facebook-logg. Inte på grund av skam, utan enkom därför att alla dylika poster rör till det i min stundtals ofokuserade hjärna. För många farmvilleposter dränker alla andra potentiella inlägg som kan dyka upp på min logg. Jag vill ha ordning där också, jag vill ha avslappning, tankevila.
Och givetvis tror jag inte på allvar att Zynga hatar människor som har tvång. Jag har aldrig, hittills, lidit av förföljelsemani. Jag skriver hittills..för jag kan aldrig säkert veta. Och vet ni vad..det kan inte ni heller.
Nu ska jag skörda mina grödor här. Och jag ska lämna massor av W:n på mina grannars farmer.
Bye bye, farmer..
Farmville..jag är beroende.
Farmville är en intressant företeelse på många sätt och, ärligt talat, ytterst beroendeframkallande. Inte minst det faktum att så många farmville-entusiaster skördar i lönndom. Det är uppenbarligen lite "skämmigt" att erkänna att man finner farmville underhållande, nördigt i kvadrat..upphöjt till 7.
Well, om så är fallet kan jag i så fall hädanefter tituleras som Queen of the Nerds. Jag skördar gladeligen. Jag mjölkar kossor, sår märkliga grödor som "candy corn" och "ghost pepper", kelar med bebis-tigrar och busar med mina farmvillegranner genom att utföra halloween-bus på deras farmer (trots att jag egentligen avskyr halloween).
Jag vet inte riktigt varför jag finner Farmville så underhållande. Underhållande är egentligen fel ord..avslappnande är ett bättre ord. Kamikaze-piloten finner mitt nyfunna bonde-alterego roande. Han accepterar det, och ler...roat. Han tycker att det är lite lustigt att en 36-årig tvåbarnsmor spelar onlinespel där fiktiva fän utgör grunden.
Jag bjuder på det.
Jag skördar bort all stress där jag ligger i soffan med datorn på magen efter en hektisk dag.
Jag tycker också mycket om det faktum att jag kan bestämma exakt hur jag vill att min farm ska se ut, vad jag ska odla och vilka djur jag vill ha. Till min glädje finns nu också flera möjligheter till att förvara föremål jag inte använder utan att jag för den skull är nödgad att göra mig av med dem. Jag bestämmer ordningen på farmen, farmen är en ordnad plats. Min ordning i kaos måhända.
 |
| Fyyyyyyyy!!!! |
Det finns dock ett problem. För att själv tjäna pengar, erfarenhet och möjligtvis finna saker, finns en möjlighet att gå in på sina grannars farmer och skörda såväl grödor som djur samt att gödsla grannarnas grödor. Grödorna är uppdelade i små kvadrater som, sammansatta, kan bilda stora åkrar.
Nu till problemet...när du ska hjälpa din granne har du ett begränsat hjälpantal att tillgå. Fem (5) närmare bestämt. Du kan göra din granne fem tjänster. Fem.
FEEEEEM!!!!
Fem är ett mycket ojämt tal.
Fem är ett obehagligt ojämt tal.
I hela mitt liv har detta varit ett problem. Jag har aldrig någonsin pratat om det, inte för att jag skämts över det utan helt enkelt för att jag aldrig tänkt på att nämna det. Jag avskyr ojämna tal. Jag avskyr assymetri. Många har nog en släng av denna egenhet, för tänk bara på hur det ser ut i fönstren hemma hos de flesta människor...där står två ljusstakar, eller två lampor, kanske två blommor. Symmetri, annars känns det obehagligt.
För mig är det nog lite allvarligare dock. Jag mår fysiskt illa när jag inte kan hjälpa mina farmvillegrannar symmetriskt. Jag kan inte riktigt förklara känslan men ska göra ett försök...
....jag får en känsla av obehag i bröstet, som om jag har svårt att andas. Ett lätt illamående kommer över mig dessutom, samt att jag känner ett starkt behov av att knyta nävarna. Jag knyter inte nävarna för att jag blir arg och vill slå någon, jag knyter dem så att mina fingertoppar känner motstånd. Fingertoppar utan motstånd känns obehagligt för mig. (Vi tar det en annan dag)
Det händer att jag bara hjälper mina grannar fyra gånger men allt som oftast tvingar jag mig själv att hjälpa till fem gånger. Jag tycker själv att detta är väldigt märkligt, men å andra sidan har jag accepterat att jag är märklig så jag skäms inte över detta heller. Jag har dock löst detta problem nu. Låt mig upplysa er...
 |
| The Holy W |
En kvinna i min bekantskapskrets, en kvinna jag känner stor samhörighet med, gav mig ett tips. Vi skrattade båda när vi insåg att vi hade samma svårigheter när det gäller assymetri, och hon delade med sig av hur hon löst problemet. Istället för att gödsla fyra kvadrater i par och en stackars kvadrat helt solo hade hon kommit på att det känns bättre att gödsla alla till synes assymetriskt. Assymetrin i detta fall är dock sammanhängande eftersom hon gödslar ett W. Ett, två, tre, fyra, fem...i ett W. Jag provade när jag kom hem, och det kändes ärligt talat mycket bättre. Det känns inte helt bra, men ändå bättre. Jag är henne evigt tacksam. :)
Jag kan icke fatta varför Zynga, Farmvilles förälder, envisats med att utdela ett antal tjänster som är i stort sett omöjliga att fördela symetriskt. Undrar om Zynga är Tourettes-hatare, tvånghatare..
För övrigt raderar jag Farmville-posterna på min Facebook-logg. Inte på grund av skam, utan enkom därför att alla dylika poster rör till det i min stundtals ofokuserade hjärna. För många farmvilleposter dränker alla andra potentiella inlägg som kan dyka upp på min logg. Jag vill ha ordning där också, jag vill ha avslappning, tankevila.
Och givetvis tror jag inte på allvar att Zynga hatar människor som har tvång. Jag har aldrig, hittills, lidit av förföljelsemani. Jag skriver hittills..för jag kan aldrig säkert veta. Och vet ni vad..det kan inte ni heller.
Nu ska jag skörda mina grödor här. Och jag ska lämna massor av W:n på mina grannars farmer.
Bye bye, farmer..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)